Fel att angriparstaten Ryssland får delta i Paralympics

Vinter-OS är slut och nu väntar Paralympics den 6-15 mars. Viktigt och mycket intressant. Under lång tid har vissa debattörer hävdat att idrott och politik måste skiljas åt. För närvarande är det en mycket aktuell fråga då Internationella Paralympiska kommittén (IPC) med ordförande Andrew Parson i spetsen, vid sin tidigare kongress i Seoul beslutat att ryska och belarusiska utövare ska få deltaga i Paralympics trots Rysslands regelvidriga invasion av Ukraina. Denna militära attack som starkt inskränker Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende. IPC:s etiskt tveksamma linje har med rätta gett starka reaktioner från delar av det internationella samhället. Viktigt att påpeka är emellertid att Sverige och de övriga nordiska länderna röstade emot.

Genom historien har många nationer använt framgångsrika idrottare och prestationer samt anordnande av evenemang för att marknadsföra det aktuella landet och ge det betydande prestige. Inte minst gäller det Ryssland och tidigare Sovjetunionen. Det aktuella regelvidriga kriget i Ukraina är ett så starkt angrepp på ett självständigt land att det är rimligt att stänga av två hela nationer, även om många enskilda individer drabbas. Detta för att undvika att till exempel Vladimir Putin och andra politiker kan använda idrottsmän- och kvinnor i sin propaganda och därmed skymma sikten för det krigsbrott som Ryssland, med stöd av Belarus, är skamligt skyldiga till.

Sedan en tid tillbaka används ordet sportswashing i den nationella och internationella debatten. Det innebär konkret att olika länder använder idrotten för att ”tvätta bort” ett dåligt rykte i frågor om till exempel demokrati och mänskliga rättigheter. Tidigare exempel är fotbolls-VM 2022 i Qatar och vinter-OS 2022 i Kina. Vidare finns det många ytterligare exempel i historien, bland annat sommar-OS 1936 i Berlin.

Vissa debattörer som inte ser några problem med att placera stora evenemang i till exempel diktaturer hävdar ofta att idrotten bygger broar och för människor närmare varandra, ur ett internationellt perspektiv. Visst finns det en hel del som ligger i den argumentationen, men ett exempel bland flera aktuella är att de mänskliga rättigheterna i Kina efter de olympiska spelen år 2008 och 2022 i Peking inte rört sig något alls i positiv riktning. Snarare har det gett orättvis politiskt prestige och ära åt det repressiva och auktoritära Kina.

En positiv sak är att både Riksidrottsförbundet och Sveriges Olympiska kommitté är mycket tydliga i sina ställningstaganden.

Idrott och politik kan inte skiljas åt.

Johan Storåkers

Oppositionsråd för Liberalerna i Sundbybergs stad, ordförande i Svenska Friidrottsförbundet och idrottsideolog